Jag har en (hemlig) Pinterest-board som heter true crime. Den måste vara hemlig för jag orkar inte att gamla klasskompisar som följer mig där tror att jag har blivit en mycket suspekt person.
Pinterest är dock en fantastisk källa till allting TC-relaterat och häromdagen blev jag tvungen att dammsuga Wikipedia och skotsk media efter att ha sett detta:
För det första: ”WTF fun fact”?? Sjukt opassande namn på en site som delar TC-info. För det andra: glassbilsbranschen i Storbritannien verkar generellt sett inte vara för folk som är konflikträdda. När jag googlade ”ice cream wars” kom bland annat detta upp.
I Manchester:
I Essex:
I Blackburn:
I Swindon:
Att bli glassbilschaufför i UK verkar innebära att ta ett steg in i laglöst land?? Inte direkt de associationer jag får när jag ser Hemglassloggan och hör plingplong-melodin på svenska sommarkvällar.
Alla ovan konflikter stammar ur att man fightats om vem som ska få lov att sälja glass i ett specifikt område, något som även The Glasgow Ice Cream Wars handlade om – fast med tillägget att de chaufförerna oftast sålde lite annat än glass.
Den 16 april 1984 dör sex familjemedlemmar i en husbrand i östra Glasgow: James Doyle som var 53 år, hans dotter Christina Halleron som var 25 år, hennes 18 månader gamla son Mark, samt James Doyles tre söner; James Junior som var 23 år, Andrew som var 18 år, och Tony som var 14 år. Familjens dödsfall var kulmen på en lång konflikt mellan flera kriminella gäng i Glasgow.
Det som polisen kom fram till när de utredde branden var att det var den artonårige Andrew ”Fat Boy” Doyle som varit ”målet” för mordbranden. Andrew var en av de som körde glassbil för Marchetti firm – ett företag som ägde flera av Glasgows glassbilar. Ett flertal gäng hade tagit över konkurrerande glassbilsföretag och använde bilarna som cover för att sälja droger och vapen. Andrew Doyle hade flera gånger blivit pressad till att antingen börja distribuera droger eller att ge upp sitt område där han sålde glass, men Andrew vägrade. Vid ett tillfälle blev han till och med beskjuten av en okänd person genom vindrutan på glassbilen.
Polisen var väldigt pressad att snabbt gripa gärningsmännen bakom branden, då det uppstod enorm ilska bland lokalbefolkningen över att en hel familj hade tvingats böta med livet på grund av att polisen inte klarat av att stoppa gängkriminaliteten i området. Till mångas förvåning grep polisen hela sex misstänkta på fem veckor och två av dem dömdes senare till livstids fängelse för morden på familjen Doyle.
De två männen heter Thomas Campbell och Joe Steele och om du trodde att detta fall var avslutat i och med att de dömdes till livstids fängelse så trodde du FEL. Båda männen har sedan de dömdes i 1984 stått fast vid att de är oskyldiga till mordbrand. Åklagarens bevisning i den första rättegången byggde till stor del på vittnesmål från en dömd brottsling som heter William (Bill) Love. I utbyte mot att bli frigiven tidigare ur fängelse för ett beväpnat rån han hade begått, så hävdade Bill Love att han hört Campbell och Steele planera mordbranden medan de var i en bar – att de skulle tända eld på familjen Doyles hem för att ”teach Fat Boy a lesson”. Polisen menade också att de hade hittat en karta i Thomas Campbells hem där familjen Doyles bostad var markerad med ett X. Bortsett från detta så fanns det inga fysiska bevis som knöt Campbell eller Steele till mordplatsen och båda två hade alibi för kvällen då branden anlades.
Känns som genuint bra genomfört polisarbete detta.
Polisen hittade ytterligare en dömd brottsling – Joseph Grainger – som de pressade till att erkänna att han närvarat utanför familjen Doyles hem, men inte aktivt deltagit i att anlägga branden. Grainger kallades som vittne under rättegången mot Campbell och Steele, men bröt ihop i vittnesbåset och berättade att hans erkännande var falskt och enbart baserat på ett hopp om frigivning från fängelset i utbyte mot att han vittnade. TROTS detta dömdes alltså både Steele och Campbell till livstids fängelse.
De livstidsdömda männen hanterade situationen på två helt olika sätt: Campbell hungerstrejkade vid flera tillfällen, tills han fick läggas in för akutvård. Steele lyckades däremot rymma från fängelset tre gånger på bara några få år. Det som är intressant är dock att han vid alla tre tillfällena orkestrerade diverse olika spektakel för att uppmärksamma fallet och kräva ny rättegång, istället för att bara sticka iväg utomlands eller gömma sig. En gång klättrade han upp på taket till sin mammas hus och stod där uppe och skrek till alla som passerade om hur han och Campbell vad oskyldigt dömda. En annan gång reste han hela vägen till London och SUPERLIMMADE fast sig själv på grindarna till Buckingham Palace (kunde endast hitta denna pyttelilla bild av händelsen).
De ansökte om att få ny rättegång, men nekades. Sen kom äntligen ett genombrott i 1992, när Bill Love erkände för två journalister att han ljugit om att han hört Campbell och Steele planera mordbranden. I intervjun sa han:
”I did so because it suited my own selfish purposes. The explanation as to why I gave evidence is this: The police pressurized me to give evidence against Campbell, who they clearly believed was guilty of arranging to set fire to Doyle’s house.”
Efter detta följde en låååång rättsprocess, som inte avslutades förrän i 2004, då både Steele och Campbell till slut frigavs och deras livstidsdomar upphävdes.
Familjen Doyle har aldrig fått rättvisa. I efterhand har det visat sig att det fanns flera spår efter mordbranden som polisen inte följde upp på ett korrekt sätt, då de redan hade bestämt sig för att de hade gripit gärningsmännen. Det fanns vittnen som beskrev en ung man som hämtat en kanna med bensin på en bensinstation precis runt hörnet från familjen Doyles lägenhet, kort tid innan branden bröt ut. Det finns andra vittnen som såg flera män springa från en krashad bil kort tid efter branden. I bilens baksäte fanns en tom bensinkanna.
MÖRDERIER 