Barnmorden som ledde fram till stranger danger-hysterin och sexförbrytarregistret.

Här kommer ett long-read om några mordfall som har påverkat lagstiftningen i USA när det kommer till sexualförövare och vad lagarna har fått för konsekvenser. För en hel kultur. I äkta Casefile-anda: om du mår dåligt eller får oönskade tankar, här finns kontaktuppgifter:

Hjälplinjen: 0771-22 00 60
Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 (öppet dygnet runt)
Polisen – anmäl brott: 11414
Preventell – hjälplinjen vid oönskad sexualitet: 020-667788

First thing first, lite bakgrund:

Under tidiga 80-talet började man varna allmänheten om sexualbrott mot barn och om barn som försvann i USA. Innan hade försvunna barn inte ens prioriterats särskilt högt (inte heller våldtäkter). Ungefär samtidigt som olika aktörer ville sätta fokus på barns utsatthet skedde flera grova våldsbrott mot barn. Det satte igång en hysterisk rörelse över hela landet. Försvunna barns ansikten trycktes upp på mjölkpaket, tv-program om stranger danger och ny lagstiftning som förändrat livet för många. Här är en kort informationsfilm ur en serie med McGruff the Crime Dogs och hans hurtiga slogan.

Adam Walsh, 6 år

Den 27 juli 1981 följde Adam med sin mamma till ett shoppingcenter i staden Hollywood i Florida (obs alltså ungefär motsatsen till Hollywood, Kalifornien rent geografiskt). Mamman skulle ställa en fråga till personalen om en lampa som hade nedsatt pris. Adam stannade vid en spelautomat tillsammans med några andra äldre barn som turades om att spela. När mamman kom tillbaka till spelhörnan var alla barnen borta. Det skulle visa sig att en det hade blivit tjafs om vems tur det var att spela och en butiksanställd frågade om deras föräldrar var där. När de svarade nej blev de ombedda att lämna butiken. Adam var för blyg för att säga något till säkerhetsvakten som skickade ut dem. Säkerhetsvakten trodde nämligen att han var i sällskap med de äldre barnen.

Vad som hände sedan vet man inte exakt. Teorin är att de andra barnen lämnade Adam på parkeringen utanför shoppingcentret som låg vid en helt annan entré än den Adam kände till. Under tiden sökte Adams mamma efter honom i butiken. En efterlysning gick ut ur högtalarsystemet kort därefter. Efter att man sökt i 90 minuter kontaktades polisen.

Två veckor senare hittas Adams huvud i en dräneringskanal av två fiskare, kvällen den 10 augusti 1981. Kan verkligen inte tänka mig något grövre. Platsen låg 21 mil bort från platsen man senast såg Adam. Men den infon han inte nå Adams föräldrar som på morgonen den 11 augusti medverkade i morgon-tv som sändes över hela landet. De vädjade till kidnapparen att han skulle släppa Adam fri. De berättade att de fortfarande satte allt sitt hopp till att han levde. Det var först kort därefter som polisen kunde fastställa identiteten. Resten av kroppen har fortfarande inte hittats, men dödsorsaken kunde ändå fastställas. Adam hade blivit kvävd och huvudet hade separerats från kroppen efter döden.

Senare skulle den kända seriemördaren Ottis Toole erkänna mordet, men han blev aldrig dömd för brottet. 1996 dog Toole som då var 49 år. Det som styrker hans erkännande är att han sågs i området av två olika personer vid tiden för Adams försvinnande. Idag bedömer amerikanska myndigheter ändå erkännandet som opålitligt. Tooles cellkamrat seriemördaren Henry Lee Lucas hävdade däremot att Toole pratade om mordet på Adam upprepade gånger. Värt att tillägga är att de båda erkände runt 200 mord som inte kunde bevisas, vilket ledde till att Henry Lee Lucas vittnesmål inte heller ansågs som särskilt trovärdigt. Det blod som fanns på mattan i Tooles bil kunde inte analyseras med dåvarande DNA-teknik. Sedan dess har både bilmattan, macheten som användes och hela bilen försvunnit. Då föräldrarna accepterade Toole som förövare stängdes fallet. Ett annat namn som kommit upp är Jeffrey Dahmer som bodde i området vid tidpunkten.

Fallet fick enorm spridning i medier över hela landet. Tre år efter Adams död sändes tv-filmen Adam och 38 miljoner personer såg den första kvällen. Adams mamma fortsatte sitt liv med målet att stoppa att liknande saker ska kunna hända andra barn, främst genom sitt engagemang i politik. Adams pappa likaså och han är känd som programledare för America’s Most Wanted.

Etan Patz, 6 år.

Varje år uppmärksammas National Missing Children’s Day den 25 maj, på årsdagen av 6-åriga Etans Patz försvinnande 1979. Etan bidrog till ett nytt sätt att söka efter försvunna barn. Hans försvinnande var det första som trycktes upp på baksidan av mjölkpaketen och på Time Square visades en bild av honom. Media rapporterade om fallet över hela landet och det bidrog till en ökad uppmärksamhet av fall där barn försvunnit.

Etan skulle gå två kvarter från sitt hem på Manhattan till busshållplatsen där skolbussen brukade plocka upp honom, men han kom aldrig fram. Det skedde den första dagen Etan fick promenera själv till skolbussen. Hans kropp har ännu inte hittats. Det var först förra året, den 14 februari 2017 som en mördare kunde bli dömd. Veckorna efter försvinnandet letade hundratals poliser och blodhundar i området där Etan senast var sedd men få ledtrådar dök upp. Sex år efter försvinnandet fick fallet en misstänkt. Det var en vän till Etans tidigare barnvakt, en person som var dömd för andra övergrepp på barn. Ramos var hans namn. Tre år efter Etans försvinnande hade flera pojkar anklagat Ramos för att försöka lura in dem i dagvattenrör. När polisen undersökte rören hittade man bilder på Ramos och unga pojkar som påminde om Etan.

Polisen jobbade i flera år för att bygga ett fall mot Ramos. 1990 lades anklagelserna fram till Ramos som då satt i fängelse för ett annat övergrepp. Ramos sa att han var 90% säker på att han hade våldtagit Etan den dagen, men satte honom sedan på tunnelbanan hem. Ramos kände dock inte till Etans namn. Ett år senare sa en fängelseinformatör att Ramos hade erkänt brottet och till och med hade ritat upp en karta över Etans skolväg. Han har aldrig blivit dömd för det och alltid förnekat mordet för polis. Istället togs fallet till civilrätten vilket inte är samma sak som *criminal case*. Föräldrarna vann år 2004 och fick en symbolisk summa på två miljoner dollar. En summa som de aldrig tagit ut. Istället skickade Etans pappa ett foto på Etan varje födelsedag och skrev ”what did you do to my little boy?”.

Sex år senare, år 2010 öppnades fallet på nytt. Det var år 2012 efter att en man involverat sig i utredningen som man fick en ny misstänkt: den 51-åriga Pedro Hernandez. När Etan försvann var Hernandez 18 år och jobbade i ett närköp. Etan hade berättat för sina föräldrar att han hade en dollar som han skulle köpa en läsk till lunchen för. Där träffades de. Hernandez erkände att han mördat Etan genom strypning och sedan dumpat kroppen i soporna. Det fanns ingen teknisk bevisning, men Hernandez syster och en ledare vid ett kristet samfund gav uppgifter som tydde på att Hernandez kan ha erkänt redan i början av 80-talet. Systern ska ha sagt att det var en öppen familjehemlighet som hade erkänts i kyrkan.

Rättegången följdes sedan av flera hinder. Hernandez tog tillbaka sitt erkännande och hans försvarsadvokat yrkade på att fallet skulle läggas ner då Hernandez led av schizofreni med hallucinationer, han låg i spektrat för en intellektuell funktionsnedsättning och hade blivit förhörd i 7 timmar. Men överklagandet gav inget resultat. Den första rättegången ledde till mistrial då juryn inte kunde enas. En ny rättegång inleddes därefter som ledde till att Hernandez dömdes till livstid i fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter 25 år. I samband med Hernandez första rättegång var Etans föräldrar övertygade om hans skuld och bad att bryta upp den tidigare civilrättsliga domen mot Ramos.

Jacob Wetterling, 11 år

Den första säsongen av podcasten In The Dark handlar om Jacob Wetterlings försvinnande och mord. För första gången får Jacob, Jacobs bror och deras vän cykla på egen hand längs landsvägen till en butik för att hyra film den 22 oktober 1989. På vägen hem stoppas de av en maskerad och beväpnad man som tar Jacob. Utredningen blev enormt uppmärksammad och polisen jobbade stort och brett. Med synska personer, tusentals tips och med andra märkliga okonventionella metoder (lyssna på podden, tips!). Samtidigt som förövaren fanns i närheten, i en närliggande stad 5 mil bort, där han redan var misstänkt för flera liknande överfall på unga pojkar. Så igen: lyssna på podden!

Redan fyra månader efter försvinnandet startade Jacobs föräldrar organisationen Jacob Wetterling Foundation som jobbade för barns trygghet. Jacobs mamma Patty Wetterling ägnade stora delar av sitt liv åt politik med samma hjärtefråga. Fyra år efter Jacobs försvinnande hade Patty jobbat fram ett lagförslag på federal nivå: the Jacob Wetterling Act.

Tidigt började man misstänka att Jacobs försvinnande hade sexuellt motiv. Man ville därför förhöra alla personer som tidigare begått liknande brott för att kunna utesluta personer ur utredningen. Men 1989 var det svårt. Det fanns varken något centralt eller digitalt arkiv. Istället fanns domar i kartonger och mappar över hela landet. Bortglömda på hyllor på polisstationer och domstolar och rådhus.

När Jacobs mamma Patty frågade poliserna som utredde försvinnandet vad som hade underlättat hade de ett svar: att kunna få veta vilka sexförövare som fanns i området vid tidpunkten. Utifrån deras svar jobbade Patty fram lagförslaget om att ett register skulle föras över alla som tidigare blivit dömda för övergrepp på barn. Det fanns redan stater som hade såna register 1989, men inte alla. Och det är lätt att färdas över en statsgräns eller planera att begå sina brott i en stat där det är lättare att komma undan. Tanken var att arkivet endast skulle vara tillgängligt för personer inom rättsväsendet, men så hände något. Patty fick en förfrågan om att lägga till en enda mening i texten:

Legal enforcement may notify community upon the release of a dangerous offender

Förfrågan kom från Megan Kankas föräldrar.

Megan Kanka, 7 år

Megan Kanka bodde tillsammans med sin familj i en stad i New Jersey. Hon var sju år den 27 juli 1994 när hon blev lurad att följa med in till sin grannes hus. Där blev hon våldtagen och strypt med ett bälte innan kroppen dumpades i en park. Redan dagen efter erkände grannen mordet.

Megans grannes namn var Jesse K Timmendequas. Redan 1979 erkände han sig skyldig till att ha försökt utnyttja en femårig flicka sexuellt. Han fick en villkorlig dom, men när han misslyckades med att fullfölja sin behandling fick han sitta nio månader i fängelse. Två år senare 1981 erkände han övergreppet på en sjuårig flicka och satt i fängelset i sex år. I rapporterna från fängelset kan man läsa att Timmendequas deltog i behandlingsprogrammen i liten utsträckning. Han menade själv att den ena terapeuten bara sov. Den andra terapeuten skrev i journalen att hon trodde att Timmendequas skulle begå fler sexbrott, men hon trodde inte att det någonsin skulle eskalera till mord. Vilket det gjorde.

Registret för sexualförbrytare

Patty Wetterling skrev till meningen som Megans föräldrar föreslagit i lagförslaget. Jacob Wetterling Act antogs. Redan då kände Patty att det skavde lite. Vad skulle allmänheten göra med den informationen? Men hon hade svårt att säga nej. Ännu innebar det bara att om polisen kände att det var nödvändigt var det ok att varna allmänheten. Polisen skulle vara gatekeepers och bedöma när det är relevant för allmänheten att ta del av information om en annan persons brottsregister. Ändå var det början på ett helt nytt sett att se på sexförövare. Som sedan har eskalerat.

Forskare menar att hysterin som följde flera av dessa mord ledde till en blixtförändring i en kultur. Hysterin har många bedömt som oproportionerligt stor i förhållande till hur vanligt sådana brott är. Det skapades rädda barn och paranoida föräldrar som fortfarande påverkar dagens generationer. Från att barn själva byggde upp sin gemenskap planeras det *lekdejter* där de som redan känner varandra inkluderas. Precis som med mycket annat kan en enorm rädsla skapas när man befinner sig i utkanterna av kunskapen av ett nytt fenomen. Det här eldades på rejält. Retoriken i media var ungefär ”real life halloween story”. Märkliga uppgifter om att förskolepersonal utförde satanistiska ritualer på småbarn cirkulerade. Pedofilcirklar i tycktes plötsligt finnas i var och vartannat hörn. Alla föräldrars värsta mardröm.

När man är rädd för något vill man att det ska försvinna. Med hårdare tag. Även om det inte ens stämmer överens med verkligheten.

1985 gavs Pulitzerpriset till en journalist som pekade på att de siffror som intresseorganisationen National Center of Missing and Exploited Children använde i sitt påverkansarbete. Organisationen menad att 20 000 barn fördes bort av främlingar varje år. Vilket skiljer sig från annan statistik. FBIs siffror låg t ex på 67 bortföranden där förövaren var en främling år 1984. Samtidigt visar en studie från 1999 att 99% av alla bortföranden av barn sker av en närstående.

Jacob Wetterling Act har sedan jobbats om flera gånger. De mest kända förändringarna är 1996 av Megan’s Lawin (döpt efter mordet på Megan Kanka) och Adam Walsh Child Protection and Safety Act år 2006. Det blev krav på att allmänheten skulle få information så fort en tidigare dömd sexualförbrytare flyttat in och sexualförbrytare hade skyldighet att rapportera var man bodde. Ramos (mannen som först blev anklagad för att ha mördat Etan satt i fängelse i 20 år för andra fall av övergrepp på barn) släpptes 2012 men blev kort därefter anhållen för att ha brutit mot Megan’s Law.

Sedan dess har lagen blivit hårdare och hårdare. Det är inte längre endast sexualförövare som utnyttjat barn som registreras, utan alla sexualförövare. Det blev barn så unga som 10 år som hamnade på listan. Att kissa utomhus eller skicka en nakenbild till sin partner innebar också att man hamnade på listan över sexualförbrytare. Personer på listan blev tvungen att bo på ett visst avstånd från skolor, vilket lämnade oerhört begränsade områden kvar. Skolor tenderar att ligga i bebyggelse liksom. Det ledde till att personer lever i hemlöshet i sina bilar pga bostadsbrist i områden som är utanför skolavstånd. Det finns ställen som förbjuder sexualförövare från att befinna sig i offentliga skyddsrum vid stormar. På andra måste de släcka ner sitt hus och sätta upp en skylt om att det inte finns godis på halloween. I New York förbjöds förbrytare att spela Pokemon Go då det ansågs vara en risk. 2016 togs ett beslut om att sexualförbrytare ska ha en synlig markering i passet. Aldrig tidigare i USAs historia har något liknande funnits för någon annan grupp.

Det har riktats hård kritik mot systemet. Om man någon gång hamnat på listan så innebär det att du kan få svårt att få jobb, bostadskontrakt och tvingas leva i utanförskap. Vilket innebär att man har svårare att leva ett normalt och *integrerat* liv. Istället byggs områden där sexualförbrytare lever tillsammans. Och det kan även i slutändan innebära en större risk att fler utsätts för brott istället. Det här är ett problem redan i Sverige då personer som dömts och vårdats för brott har svårt att flytta hem, istället tenderar att bo kvar i staden där de suttit frihetsberövade och får svårt att komma tillbaka till samhället. Med amerikanska lagar blir det inte ens möjligt, vilket alltså ökar risken för fler brott. Om det är något vi vill är det att inga fler barn ska drabbas.

Här är en bild på The City of Refuge i södra Florida:

Registret kan kritiserar på ett demokratiskt plan. Sexualbrottslingar behandlas inte på samma sätt som andra personer som har suttit av sitt straff. T ex de som dömts för mord eller män som gång på gång utövar våld mot kvinnor i nära relation. Man vill ändå inte kalla det man gör med ett sexualförbrytarregister ”att man fortsätter att bestraffa efter avtjänat straff”. Det skulle nämligen strida mot de rättigheter som den amerikanska nationen är byggd på. Istället menar man att det handlar om att kontrollera, inte straffa. Synen på sexualförövare påminner mycket om synen på hur man ska kontrollera kärnkraftavfall. Det ska hållas borta från allmänheten. Samtidigt som man målar upp en bild av att sexualbrottslingen är någon annan – långt bort, när det i själva verket är någon som man känner i de allra allra festa fall.

Det är inte första gången lagar i USA har skapats av hysterisk stämning. En omdiskuterad lag i Kalifornien som spred sig till 24 andra stater, the three strike laws, handlar om att man vid sitt tredje våldsbrott automatiskt får livstidsstraff. Lagen antogs efter att 12-åriga Polly Klaas blev kidnappad från ett pyjamasparty hemma hos sin mamma år 1993. Hon ströps sedan till döds av en man som hade våldsdomar i bagaget.

Michael Moores dokumentär The Legacy handlar om hysterin som ledde fram till lagen. Jag har inte sett den själv dock, så kan inte garantera att den är bra.

Fungerar det då?
Ja, göre det? Registret? Har det blivit färre fall av främlingar som utnyttjar barn sexuellt sedan det infördes?

Det är svårt att svara på. Av flera olika anledningar. Dels finns det ingen offentlig statistik. Istället förvaras FBIs rapporter i pappersform, på hemlig ort. Rapporterna är inte heller så mycket värda då poliser inte behöver rapportera in såna brott. Det finns ingen central instans som kräver informationen. Det är frivilligt att göra det om man vill. Många gör det inte. De undersökningar som gjorts av staten (1989 och 1999) har helt olika metoder och urval, vilket gör att det inte går att jämföra öht. Antalet barn som blir mördade av främlingar blir färre. En anledning är teknikens utveckling. Många barn bär mobiltelefoner och kan larma, det dröjer inte så länge innan man når SOS om man ser något och måste leta efter en telefon, man har möjlighet att fotografera vad man ser. Det innebär inte nödvändigtvis att antalet försök blir färre, bara att det är svårare att det leder till ett brott.

Något som registret däremot rätt säkert bidrar till är att avbilda förövare som monster. Något som separeras från *vanliga människor*. Det som händer när sexualförbrytare blir real life boogeymen är att ingen någonsin känner en våldtäktsman. Såvida inte en våldtäktsman är en äcklig gubbe som hoppar ur en buske. Istället är sexförbrytare något mer ursäktande och försvarbart. Något som bara äckliga gubbar kan vara, inte en person som ska bli invald i högsta domstolen. Det leder också till att barn (och alla andra som utsätts för sexuellt våld) inte tar sin upplevelse på allvar i lika stor utsträckning. Den stämmer ju inte med bilden av hur det ”ska” vara. Färre anmäler. Vem vinner på det? De som utnyttjar barn sexuellt.