Jag blir lite osäker på om svenskar generellt sett har koll på vilka Joshua French och Tjostolv Moland är? Efter 17 år i Norge har jag blivit lite hemmablind, men jag vet ju att folk i Norge generellt sett har betydligt mer koll på vad som händer i Sverige än tvärtom (enligt min partner beror detta på att alla norska barn kollade på svensk barn-tv på 80+90-talet, plus att vi hade the Cardigans som alla i Norge tydligen älskade. Hmmm).
Anyways, här följer den otroliga berättelsen om Moland och French och om hur dessa två legosoldater med största sannolikhet begick ett mord och sedan kostade den norska staten närmare fem miljoner kronor.
Joshua Olav Daniel Hodne French och Tjostolv Moland lärde känna varandra i Telemark bataljon runt 2006-07. French har dubbelt medborgarskap, norskt och brittiskt, och joinade den brittiska militären efter att ha avslutat gymnasiet i Norge. Moland tjänstgjorde i den norska militären och fick en fänriksgrad innan han blev en del av Telemark-bataljonen. Både French och Moland blev mer eller mindre utkastade ur bataljonen efter bara ett år eftersom de, enligt det norska försvaret, hade använt sina positioner till att värva andra militärer över till privata säkerhetsföretag. Här är en bild på dem i Demokratiska republiken Kongo, Moland till höger och French till vänster.
Efter att de båda fått lämna det norska försvaret åkte de utomlands för att arbeta med säkerhet på uppdrag av privata uppdragsgivare.
Med andra ord, de var muscle and guns for hire.
Joshua French ska bland annat ha arbetat som piratvakt för ett koreanskt rederi och båda två ska ha jobbat i Sierra Leone, Angola och Kongo. Joshua French har senare erkänt att han och Tjostolv Moland arbetade som legosoldater i Demokratiska republiken Kongo, men det är oklart åt vem och varför. Tror vi alla dock kan enas om att allt detta är shady af.
I april 2009 kör French och Moland över gränsen från Uganda in i Demokratiska republiken Kongo på en motorcykel. Vad de skulle göra där är även det oklart, men det geografiska målet med resan var diamantstaden Kisangani. I efterhand har de påstått att de var i Kongo för att undersöka möjligheterna att starta en ”extrem-eventbyrå” som skulle arrangera resor av typen ”Låtsas att du är Jason Bourne i Algeriet”. Både Joshua French och Tjostolv Moland ska även ha arbetat för ett företag som hette Special Intervention Group (SIG) och som omtalas i en tv-dokumentär som en paramilitär grupp. Moland ska ha startat ett eget säkerhetsföretag som hette SIG Uganda, men som enligt honom inte hade något med SIG att göra. Nähä.
I Den demokratiska republiken Kongo hyr de en chaufför, Abedi Kasongo, som ska köra dem tillbaka till Uganda den femte maj. Kasongo tar även med sig ytterligare två passagerare i bilen. De har bara kört tio mil från Kisangani innan Kasongo blir ihjälskjuten. Enligt Tjostolv Moland och Joshua French blev de utsatta för ett bakhåll och att de flydde in i djungeln för att gömma sig. När de återvände till bilen var Abedi Kasongo död. Kasongo blev 47 år gammal. Han var gift och hade sex barn.
Enligt de två andra passagerarna i bilen var det norrmännen som bad Kasongo om att stanna så att de kunde kissa – då sköt Tjostolv Moland Abedi Kasongo och sedan sköt han även mot de två vittnena.
Bilden nedan har jag beskurit väldigt kraftigt, eftersom det är stora mängder av offrets blod i den, men jag ville ändå att ni skulle se Tjostolv Molands ansiktsuttryck när han står och torkar Abedi Kasongos blod ut ur flyktbilen tre timmar efter att Kasongo mördats. Det är Joshua French som har tagit bilden med en digitalkamera de hade med sig. I don’t know about you – men jag tycker inte att det ser ut som en person som först gömt sig för en överfallsattack och sedan hittat sin chaufför mördad i bilen.
I en intervju med norska Dagbladet, från fängelset i Kongo, säger en väldigt indignerad Tjostolv Moland att ”Man kan velge hvordan man tolker bildet. Det ble tatt i en situasjon da vi hadde unnsluppet døden. Det var et traumatisk øyeblikk. Noen mennesker reagerer med å gråte, noen med å le, når de er i traumer. Grunnen til at det ble tatt, var at vi så det som fordelaktig for oss å ta et bilde av det vi tenkte kunne bli viktig bevismateriale i vår fordel før vi tørket bort blodet.”
Så de tog alltså bilden som bevismaterial för sin oskuld? Smart.
Moland och French är på rymmen undan kongolesisk militär i flera dagar, men den 11 maj har man gripit båda norrmännen. När de grips har de dels fake legitimation på sig med namnen Mike Callan och John Hunt. De har även sin norska militärlegitimation (som de egentligen inte borde ha haft kvar), vilket leder till att kongolesiska myndigheter tror att Moland och French är i Kongo på uppdrag av Norge. Ett par veckor senare hittar man även ett vapen som Tjostolv Moland har dumpat ute i djungeln.
I augusti och september 2009 faller domarna mot Joshua French och Tjostolv Moland. Totalt fem dödsstraff för mord och spionage. I en liten twist döms även Norge att betala 360 miljoner kronor i skadestånd till Kongo för spioneridelen. Hela underlaget till domarna är minst sagt luddig. Det utfördes aldrig någon obduktion av Abedi Kasongo, som kopplar hans skador till något specifikt vapen. Skälet till att de båda männen (och Norge) döms for spioneri är pga de norska militärlegitimationerna, att de hade GPS, militära kartor och en kamera i bilen.
Domarna överklagades, men fastställdes igen år 2010. Det som är lite märkligt är att döddstraff inte längre utförs i Kongo, även om man fortfarande kan dömas till döden. I praktiken betyder dödsstraff livstids fängelse.
Både Molands och Frenchs hälsa tar stryk i det kongolesiska fängelset, allt medan deras familjer arbetar med att försöka få dem utlämnade till Norge.
I augusti 2013 hittades Tjostolv Moland död i cellen som han delade med Joshua French. French berättade att Moland hade tagit sitt liv, något som även den rättsmedicinska undersökningen bekräftade. Först gick den kongolesiska militären, som utredde dödsfallet, ut och sa att French var oskyldig, men sen vände de och åtalade honom för mord, vilket han även blev dömd för. En intressant grej här var att kongolesiska myndigheter faktiskt lät norsk polis och rättsmedicinsk personal undersöka både Molands kropp och cellen han hittades i. Enligt norsk polis hade inte Moland blivit mördad.
Tro det eller ej, men den 17:e maj 2017 återvände Joshua French till Norge – något han i stort sett kan tacka sin mamma för. Hon jobbade under flera år med att få honom utlämnad och lyckades engagera norska politiker till att inleda förhandlingar med kongolesiska myndigheter. I långa perioder har hon bott i Kongo, för att kunna vara i närheten av sin son. Utlämningen skedde till slut på ”humanitärt grundlag” pga hans hälsa och han lever i dag som en fri man. Läste nyligen en artikel där man räknat ut vad det kostat Norge att få hem Joshua French från Kongo; 4,7 miljoner kronor.
Något som skar i hjärtat på mig var empatin som Bibiche Olendjeke, Abedi Kasongos änka, visade mot Joshua French när det offentliggjordes att han skulle benådas. ”Jag har bett till Gud om detta. French har lidit länge. Nu måste han och hans mamma få lämna Kongo”.
Jag menar, hon är helt klart en bättre person än vad de flesta av oss är.
Vad gör man i Norge när omskakande grejer händer? Jo, man gör film om det. Filmen om Joshua French och Tjostolv Moland har varit en snackis länge. Det har varit stora uppslag i media runt att skådespelaren Aksel Hennie, som spelar French, gick ned enormt mycket i vikt för att kunna porträttera French i fängelset etc etc. Tror att de flesta av oss i filmbranschen tänkte att detta blir STORT på bio. Men nope. Mordene i Kongo gick upp på bio i helgen och besökstalen var INTE bra. Varför, kan man undra? Kanske det har något att göra med att så många norrmän känner sig ganska säkra på vad Moland och French faktiskt gjorde i Kongo. De kanske inte har något behov av att gå på bio och se en film som berättar något från deras point of view?
MÖRDERIER 