Att brevväxla med personer som sitter i fängelse – en inte helt okomplicerad grej

Majja delade för ett tag sedan en facebookpost om att Peter Madsen lagt ut en typ av kontaktannons via sin facebook (nej, han är inte inloggad där – det är en person som skriver för honom) där han söker brevvänner. Jag lägger in en bild på fb-posten här, men jag har tagit bort adressen för har inte lust att fungera matchmaker för honom…

Min initiella reaktion till detta var ”Åh fy fan, ruttna i fängelset ditt jävla vider!” Tanken på att han skulle få kontakt med personer som skulle underhålla/trösta/samtala med honom eller att han skulle få FANS gjorde att jag fick riktigt ont i magen – varför ska han ha rätt till sådant, när Kim Walls familj inte kan prata med henne mer??

Sen började jag fundera på min egen obsession med att försöka förstå VARFÖR personer som begår överlagda mord gör det. Att brevväxla med en mördare är ju ett steg på vägen att försöka förstå det – att faktiskt kunna fråga personen själv? Den amerikanska föreningen Write a Prisoner har sedan de startade år 2000 parat ihop tiotusentals fångar med brevvänner på utsidan murarna. Det finns uppenbarligen ett stort intresse.

Till slut tänkte jag att jag borde prata med några personer som faktiskt HAR brevväxlat med män som sitter inlåsta för mord innan jag pass judgement.

Så det gjorde jag.

Men jag vet inte om jag blivit så himla mycket klokare faktiskt?

Det här är det som kommit fram i de samtal jag haft med personer som brevväxlar/har brevväxlat med män dömda för mord:

1. Största motivationen bakom brevväxlingen är egen nyfikenhet och en längtan efter att något spännande ska ske. Kanske bor man på en plats där inget någonsin händer till exempel. Kanske har man (som jag) en önskan om att förstå vad som rör sig bakom pannbenet på en person som begår fruktansvärda brott.
2. En del personer vill brevväxla med mördare pga att de är snygga/att man upplever en attraktion eller för att man tycker synd om dem. Detta verkar dock inte vara lika vanligt som skäl nr 1.
3. Ett skäl till att man specifikt vill brevväxla med någon som sitter i fängelse i USA, dömd till livstid eller till döden, är för att man då vet att personen i fråga inte kan stalka en pga att hen aldrig kommer komma ut ur fängelset. Det känns tryggare med andra ord. En person jag pratat med berättade att efter att hon fått ett par brev så blev det tyst. Sen fick hon veta att mannen hon brevväxlade med hade blivit avrättad. Det är ju jävligt mörkt – på fler sätt än ett.
4. Något jag funderade mycket på var om man eventuellt får en ansvarskänsla gentemot den man brevväxlar med. Jag menar – våra liv här ute i samhället travar på med allt som är av skola, jobb, familj, hobbies, vänner, resor etc – medan en person i fängelse i stort sett har en enda sak att se fram emot: breven som kommer. På den frågan fick jag lite olika svar – men mestadels så sa de jag haft kontakt med att det inte var något de tog ansvar för. Personen i fängelset sitter där av ett skäl menar de.

Efter att ha pratat med de här personerna så lyssnade jag även på P1 dokumentärs avsnitt Min vän mördaren – om journalisten Cecilia som började brevväxla med den amerikanska livstidsfången Henry, vilket även lett till att hon har åkt och besökt honom i fängelset flera gånger. Den här dokumentären nyanserar helt klart detta med att det inte går att se på mördare enbart som monster – de har också varit barn, saker har antagligen hänt dem som har fått dem att fatta värdelösa beslut osv – och jag känner bara att det är så jävla SORGLIGT alltihop. Cecilias kompis Madde, som också brevväxlar med en livstidsdömd fånge, säger i programmet: ”Ganska fort gick det upp för mig vilket ansvar det var. Han beskrev det som att han satt och väntade på mina brev medan jag kunde glömma bort att han fanns. Det kändes så himla jobbigt”. Med andra ord kände Madde något som flera av de jag pratat med inte känt, eller i alla fall något de inte varit villiga att ta på sig ansvar för.

Åh, nu kom jag på en sak som jag glömde att fråga om! Är det skillnad på att brevväxla med en person som begått ett brott man känner till/befunnit sig i närheten av VS att brevväxla med någon som befinner sig långt borta, båda kulturellt och geografiskt sett? Jag tänker att det nästan självklart borde vara så, även om man ser bort från att det kan vara läskigt att brevväxla med en mördare som befinner sig fysiskt i närheten av en. Jag personligen får ju kräkkänslor av att ens tänka på att skicka brev till Anders Behring Breivik till exempel – antagligen pga jag bor i staden som drabbades av hans handlingar och har sett vilket avtryck det han gjorde har lämnat på samhället.

Vad tänker ni? Vill väldigt gärna få mer input om det är någon som har erfarenheter eller andra tankar att dela med sig av! För en gång skull ett ämne som jag inte redan på förhand har bestämt mig för vad jag tycker…eeeehhh….