Idas inlägg om In Cold Blood fick mig att komma på att jag ju hade boken liggandes på nattduksbordet, med typ femtio sidor kvar att läsa (brukar simultanläsa 2–3 böcker pga tappar fort fokus, vilket jag uppenbarligen hade gjort här). Har inte sett serien som Ida tipsar om ännu, men boken av Truman Capote rekommenderas!
En kort summering av boken, som gavs ut 1966: Capote använder sig av ett trippel-narrativ där man som läsare följer den mördade familjen Clutter under deras sista dag i livet, gärningsmännen Perry Smith och Dick Hickock, samt invånarna i Holcomb – det lilla landsortssamhälle där familjen Clutter bodde. Truman Capote lägger ett pussel av alla dessa personers vittnesmål och berättelser på ett delvis väldigt spekulativt och delvis väldigt läsvärt sätt.
Det sägs att In Cold Blood är den första true crime-boken som skrivits (även om den argentinske journalisten Rodolpho Walsh gav ut en bok i vad som kan sägas vara samma genre hela nio år innan In Cold Blood publicerades). Truman Capote var i vilket fall väldigt duktig på att marknadsföra sig själv och pratade vitt och brett om memoreringstekniken han använde när han intervjuade folk.
Han spelade varken in samtalen eller skrev ned vad intervjupersonerna sa, istället skrev han ned de citat han ville använda efter att intervjun var över. Som f.d. journalist kan jag vill egentligen bara säga att jag inte rekommenderar den arbetsmetoden med tanke på trovärdighet. Detta är bara ett av alla skäl till att bokens sanningsenlighet har ifrågasatts… Capote erkände även under sina sista år att vissa scener i boken faktiskt var påhittade. En del av det är ju självklart – Capote var knappast närvarande hos familjen Clutter dagen då de mördades, alltså var han ”tvungen” (i alla fall enligt sitt eget resonerande) att återge deras tankar och samtal med varandra utifrån sitt eget huvud, men även scener med andra personer (som fortfarande lever i dag eller som har anhöriga som har uttalat sig) har förvanskats eller är ren fiction. Familjen Clutters anhöriga har i efterhand pratat med media om det problematiska i att boken och sensationslystnaden som följde med den överskuggade det tragiska som faktiskt hände med familjen.
Ja, håller med till 100%.
Men.
Det jag verkligen gillar med In Cold Blood är att Truman Capote lagt ned så mycket tid på att komma sina intervjupersoner nära. Han tillbringade sex år med att göra research (tillsammans med Harper Lee) på plats i Holcomb och med att skriva färdigt boken. En av de grejer jag alltid obsessar över med mördare är att jag vill fatta hur de tänker, vad deras motiv var och vad det var som gick fel – vilka val gjorde de som ledde fram till mord? Capote har djupintervjuat Perry Smith och Dick Hickock – genom boken får man följa med tillbaka till deras barndom, de pratar om sina drömmar, vad som format dem och hur de upplevt att anhöriga och samhället svikit dem.
Speciellt personportättet av Perry Smith (till höger) är fantastiskt bra skrivet. Bara så att det är helt klart; jag sympatiserar inte på något sätt med två män som mördat fyra personer i en familj i jakt efter pengar (som för övrigt inte fanns), men det är väldigt intressant att läsa om deras bakgrund berättat med deras egna ord.
Sen var ju Truman Capote en över genomsnittet bra skribent i tillägg.
I Norge (där jag bor) ger alla recensenter tärningskast – så jag ger In Cold Blood tärningskast:
Plus för språket och det personliga narrativet, minus för allt hittepå.
För de av er som vill ha ÄNNU mer på samma tema så finns filmen Capote, med Philip Seymore Hoffman i huvudrollen, samt den gamla spelfilmen In Cold Blood från 1967, där Truman Capote var med och skrev manus. Och så såklart, den nya serien som finns på SVT Play, som Ida tipsade om i sitt inlägg!
MÖRDERIER 