Är detta off topic för en blogg om true crime och mord, eller är det on point med tanke på hur sexualbrottsoffer fortfarande behandlas i dag?

OBS! Vi har som regel i den här bloggen att vi inte delar bilder på döda personer eller på blodiga scener. Det finns inget av det i det här inlägget heller, däremot finns det två bilder av 1600-talsmålningar där en person attackeras med svärd och ja, blod syns.

När jag inte kan sova ligger jag och surfar på pinterest i femton evigheter – det finns ingenting som en blandning av trädgårdstips, Marvel-gifs och tjugotusen inspirationsbilder av perfekt lilafärgat hår inte kan fixa (ja, eller hur). I helgen kunde jag inte helt släppa hela Fredrik Virtanen/Cissi Wallin/Hästgården/Martin Timell-grejerna och låg därmed och varvade Pinterest halv två på natten när jag hittade DETTA:

Tavlan heter ”Susanna and the Elders” och är målad 1610 av Artemisia Gentileschi.  Det målningen föreställer är en biblisk historia om Susanna, som badar i sin trädgård, när två äldre män går förbi och spionerar på henne. När hon upptäcker dem hotar de henne med att ljuga om att hon har en affär med en yngre man (hon är gift, så otrohet är straffbart med döden) om hon inte går med på att ha sex med dem. Hon vägrar, de gör allvar av sitt hot och hon döms till döden, men räddas så klart av en knight in shining armor.

Men nu, till den mest intressanta delen. Artemisia var en kvinnlig konstnär, vilket var unheard of på den här tiden och hon var SJUTTON år gammal när hon målade tavlan här ovan. Enda skälet till att Artemisia fick lov att måla var för att hennes pappa, Orazio Gentileschi, var en erkänd konstnär som tidigt sett hennes talang och insisterat på att lära upp henne. För hennes undervisning i perspektiv och djup bad han en konstnärskollega om hjälp – Agostino Tassi. Agostino våldtar Artemisia, sen manipulerar han henne till att låta honom fortsätta förgripa sig på henne mot ett löfte om äktenskap (hon är ju nu en ”fördärvad kvinna” eftersom hon inte är ”oskuld” längre). Svinet Agostino gifter sig sedan med en annan kvinna och Artemisia berättar för sin pappa vad som har hänt. Well, enligt lag kan man inte bli våldtagen på den här tiden i Italien, men eftersom Artemisia anses vara sin fars egendom och en annan man nu har gjort skada på den egendomen, så kan Orazio i alla fall få upp Tassi i rätten. Rättegången tog sju månader och under den tiden utsattes Artemisia både för förnedrande gynundersökningar samt TORTYR för att man skulle kunna garantera sanningshalten i det hon sa. Det kom så småningom fram att Tassi inte bara förgripit sig på henne, han hade i tillägg planerat att mörda sin fru för att kunna rymma med sin svägerska. Agostino Tassi dömdes till ett enda jävla års fängelse, men behövde inte ens sitta av den tiden då domen annulerades och han släpptes fri.

Ja, man kan ju fundera på varför just denna rättegångshistoria has resonated with me at this point in time.

Under tiden som rättegången pågick arbetade Artemisia med målningen ”Judith Slaying Holofernes”. Även detta är en bibelhistoria, om Holofernes som var en assyrisk general som drev sina trupper mot Bethulia, vilket var Judiths hemstad. Judith och hennes handmaiden gör upp en plan där Judith flörtar med generalen, ger honom mat och vin och när han är tillräckligt full tar Judith och hennes handmaiden hans svärd och kapar av hans huvud.

I en artikel jag läste så jämförde man Artemisia Gentileschis konstverk med Caravaggios (också en italiensk konstnär som verkade under samma tidsera) av samma motiv, för att visa på hur olika de framställer Judith. Här är Caravaggios version:

Judith framstår som ung, vacker och avståndstagande. Osäker och nästan sorgsen. Hennes handmaiden är äldre och passiv.

Här är Artemisias version:

Båda kvinnorna är aktiva, Judiths händer och armar är starka, ansikstuttrycken är bestämda.

Vad är det jag vill fram till här egentligen? Vet inte riktigt, kanske att det fan är samma skit hela tiden även 400 år senare, med ett patriarkat som ljuger, manipulerar, förgriper sig och sen håller varandra om ryggen. Men som tur är det finns det kvinnor och ickebinära som kicks ass och går sin egen väg även när saker och ting verkar helt jävla omöjligt. Som producerar konst, lyrik, lagtexter, världsomvälvande organisationer och syskonskap ut ur trauma.

PS. Illustrationsbilden till det här inlägget är Artemisia Gentileschis ”Mary Magdalene”, vilket jag tyckte var passande pga Maria Magdalena också var en historisk figur (om än fiktiv) och symbol som fått ta oförtjänt mycket skit. För att läsa mer om Artemisia finns det en skitintressant intervju här med författaren Joy McCullough, som skrev boken ”Blood Water Paint” baserad på de 400 sidorna med rättegångsdokument som finns bevarade sedan rättegången mot Tassi.