Grät mig precis igenom dokumentären ”I Am Evidence” (som finns på HBO – ett tips för den som är intresserad av en granskning av hur utredningar av våldtäkter sköts i USA). Man kan ju säga att den bekräftade typ alla uppfattningar jag någonsin haft om hur lite relevant samhället anser att det är att utreda sexualbrott mot kvinnor och ickebinära. Deppig, men sjukt bra dokumentär!
Tänkte dela några punkter ur den med er. Till att börja med, så här ser det ut i dag när det gäller de rape kits som alltid (ska) samlas in vid de fall då ett brottsoffer anmäler våldtäkt kort tid efter att övergreppet begåtts:
Den här siffran har faktiskt varit uppe i nästan det dubbla, innan ett gäng handlingskraftiga individer tog tag i saken och bestämde sig för att så här kan man fan inte ha det längre.
Rape kits har under många år samlats på hög utan att ens skickas till analys, i lagerbyggnader som denna i Detroit. En byggnad med trasiga fönster, ingen bevakning och fullt med fåglar…
Varför skickas de inte till analys, kan man undra? Jo, för att det kostar pengar, 400 dollar närmare bestämt. Det visar sig att 400 dollar är ett pris i stort sett ingen stat i USA kan tänka sig att betala för att se till att våldtäktsmän döms.
En annan faktor är så klart också bedömningen som polisen som tar emot anmälan gör. Föga överraskande visar det sig att den högst subjektiva bedömning en polis gör av ett brottsoffers kredibilitet ofta är det som avgör om kitet överhuvud taget kommer skickas till analys eller ej. Så här kan det tex se ut i polisrapporter från anmälningar där polisen inte anser att offret är ”ett värdigt” offer.
De som granskat fall där rape kits inte skickats till analys har gjort intervjuer med poliserna som tog emot anmälan och då kommer sådana här guldkorn till citat fram. Observera att det alltså inte är våldtäktsmannen som sagt detta, utan en POLIS.
Och nej, man har fortfarande inte kommit längre än så här i USA heller, när brottsoffer som blivit utsatta för våldtäkt ska förhöras under rättegång…
Men, som tur är finns det hjältar, som till exempel åklagaren Kym Worthy från Detroit. När hon upptäckte att det fanns lagerbyggnader i stan fyllda med otestade rape kits bestämde hon sig för att starta en egen utredningsgrupp som endast skulle jobba med dessa fall. Liknande initiativ har också tagits i Los Angeles och Cleveland. Apropå Los Angeles, ta en titt på den här deppiga statistiken (CODIS är systemet där alla DNA-träffar mellan olika fall och förövare loggas):
Och varför ser det ut så här? Jo, det kan denne farbrorn förklara:
Prio nummer ett: hänsyn till förövaren alltså.
Och sen, inte att förglömma; vi kvinnfolk springer ju ned dörrarna hos polisen med alla våra falskanmälningar också…
Vad finns det mer för skäl till att ett rape kit inte analyseras? Jo, självklart beror det även i stor grad på om brottsoffret har en annan hudfärg än vit, eller tillhör en samhällsklass som inte är priviligerad. What else is new liksom?
Men, tack vare Kym Worthy, samt mängder av aktivister och engagerade utredare, har det i alla fall börjat röra sig år rätt håll – fler och fler förövare plockas in på förhör och hamnar i rätten. En sak som både förvånade mig och inte förvånade mig var hur många serieförövare det finns som går omkring där ute och som fram tills i dag knappt ens behövt oroa sig för att åka fast. (På nedan bilder pratar alltså Kym Worthy endast om situationen i Detroit).
Jag tycker ni ska se ”I Am Evidence”, infogar dock en trigger warning för beskrivningar av övergrepp.
Avslutande ord får den här fantastiska kvinnan och aktivisten stå för:
MÖRDERIER 