Att dra gränsen mellan att götta sig i våldsbeskrivningar av kvinnokroppar och att förfina mäns våld mot kvinnor.

När jag startade den här bloggen visste jag bara att jag ibland fick en känsla av skav någonstans när jag konsumerade berättelser om verkliga brott. Berättelser om våldtagna kvinnor och sexualsadistiska seriemördare. Även om kvinnor inte utsätts för våld lika ofta som män gör är våldet ändå mer närvarande. Nycklar mellan knogarna, ”är du hemma?”-sms. Kvinnor mördas för att de är kvinnor.

Jag kan knappt minnas en tid då jag inte var rädd för att någon skulle ta mig, våldta och mörda mig. När jag var 11 och gick hem från skolan och en bil kör lite för långsamt förbi mig tänkte jag på det. När jag var 16 och åkte glesbefolkad landsbygdsbuss satte jag mig alltid på platsen under nödhammaren, om busschauffören skulle svänga av från den  vanliga rutten kunde jag i alla fall ta mig ut snabbt.

Jag kände att det behövdes ett feministiskt perspektiv i true crime-världen och den här bloggen blev resultatet – möjligtvis är jag lite trevande, utan att veta exakt hur man gör när man skriver feministiskt om våld, mord och brott. Därför blev jag glad när Katarina Wennstam skrev sitt inlägg om samhällets fascination av detaljer om mord på just kvinnor. 

”Varför antas allmänheten inte vilja veta alla blodiga detaljer om hjärnsubstans, skotthålsradie eller krossade kroppsdelar när unga män skjuter ihjäl varandra? 
Varför är det bilder på just Lisa Holms trosor som publiceras i samband med rättegången? Varför publicerar t ex Rättegångspodden en ljudupptagning om obduktionen av Lisa Holm, inklusive närgångna beskrivningar av hennes underliv?”

Sydsvenskan följde med på samma linje och refererade till Wennstams artikel när Rakel Chukri, kulturchef på HD skriver inför rapporteringen av av Peter Madsens rättegång:

”Många journalister har insett att läsarna inte behöver känna till alla detaljer för att förstå det fruktansvärda. Det generella mönstret är dock svårt att ignorera: den manliga kroppen ska hållas intakt, medan den kvinnliga kroppen sällan får förbli privat”.

HD och Sydsvenskans redaktionschef Marcus Ekdahl:

”Vi kommer inte att beskriva varje detalj, men vi ska göra vårt bästa att förklara för er läsare vad som hände den där natten”.

Var gränsen går är hårfin och jag är glad att den diskuteras.

Johanna Bäckström Lerneby, krimdirektör på Aftonbladet skriver på ämnet att män och kvinnors våld beskrivs olika, ja. Men finns det en anledning att det är så? Är det av allmänintresse att berätta om hur många hammarslag Tova fick i huvudet eller publicera utdrag ur hennes dagbok?

”När jag tänkt igenom frågorna är mitt svar ja, det är det. Vi måste berätta. Vi måste låta allmänheten få reda på vad mäns våld mot kvinnor får för konsekvenser. Ytterst leder det till döden. Och det är tyvärr inte vilken död som helst.

Kvinnor mördas på ett annat sätt än män.

Det som skiljer ett mord på en kvinna respektive en man åt, är det övervåld som används när män mördar kvinnor. Ofta med kniv. Aldrig med ett dödande hugg i hjärtat. Utan männen hugger 10, 20, 30 gånger i hennes kropp. Det finns ett raseri när kvinnor mördas som inte finns på samma sätt när, till exempel, de kriminella gängen skjuter ihjäl varandra.

Vi måste berätta om mäns våld mot kvinnor. Och vi måste göra det genom att beskriva verkligheten, den fula verkligheten, precis som den är. Det finns inget annat sätt.

Därför är det viktigt att även beskriva detaljer. Före och efter döden. Att detaljerna blir makabra går inte att undvika när morden och våldet är makabert. Kroppsdelar, antal hugg, tillhyggen, att mannen väger 120 kilo och kvinnan 60 kilo, att hon var rädd för honom innan. Allt är viktigt att berätta för att försöka göra vidden av illdåden begripliga”.

Allmänintresse och nyfikenhet är inte samma sak. Därför tänker jag att man måste fråga sig vad syftet är när man berättar om känsliga ämnen. Vad är rimligt? Vad tillför det?

Är det rimligt att citera obduktionsläkarens undersökning av Lisa Holms vagina för att berätta att hon inte blivit utsatt för sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Är det rimligt att berätta om rättsläkarens undersökning av Kim Walls skador? Om tillspetsade skruvmejslar på en halv meter? Möjligtvis. Kanske för att berätta om den verklighet, det våld hon utsattes för, hur kvinnohat existerar, om ett motiv.

Är det rimligt att referera detaljer om varenda övergrepp som East Area Rapist utförde? Säkert inte.

Är det rimligt att berätta om hur hans sista dödsoffer misshandlades så brutalt att hennes tänder hittades i hennes hår och i hennes lungor? Kanske. Om man vill beskriva den vrede och det kvinnohat som driver honom.

Jag vet inte, jag har verkligen inga svar och jag kommer inte göra 100% rätt, men jag kommer reflektera. Och vilja diskutera. Det var allt!

Tidigare inlägg på ämnet brott och feminism:
Feminism och true crime – är det verkligen ok?