Om man lyssnar mycket på true crime-poddar, gärna amerikanska sådana, så dyker begreppet ”Satanic Panic” upp ganska regelbundet, speciellt när det gäller mord som begicks på 80- och 90-talet. Tänkte att jag i detta inlägg skulle bena ut litegrann vad satanic panic faktiskt är/var och i vilka profilerade fall det kan ha påverkat utredningar och domar. Så ta på dig foliehatten, nu åker vi!
Fenomenet i sig är inget nytt – det har funnits typ lika länge som religion har funnits (ok nu hårdrar jag en aning, men ni fattar). Det finns i alla fall dokumenterade fall sedan runt år noll. På den tiden handlade det till stor del om förföljelse av både judar och kristna i europa och mellanöstern, där grupperna anklagades bland annat för rituella mord på spädbarn. Under 1600- och 1700-talet återkommer samma tematik vid jakten på häxor, här anklagades kvinnor som på olika sätt inte passade in i normen för rituella övergrepp och mord på både barn och vuxna. Den här typen av anklagelser innehöll ofta samma element; man påstod att de här personerna hade deltagit i orgier, kannibalism, tortyr etc. Det skulle med andra ord helst vara så sensationalistiskt som möjligt.
Själva begreppet ”Satanic Panic” kommer dock från USA och verkar kunna spåras tillbaka till boken ”Michelle Remembers” – en självbiografisk bok skriven av Michelle Smith och hennes man Lawrence Pazder (utbildad psykiater), som publicerades 1980. Man kan ju börja med att ifrågasatta Pazders yrkesetik då Michelle var hans patient, som han sedermera gifte sig med, men men… Boken är i alla fall baserad på alla de terapitimmar som Pazder hade med Smith under 70-talet. Smith uppsökte hjälp för depression i samband med ett missfall, men efter 600 timmar med hypnos så hade Pazder ”hjälpt” henne att minnas hur hennes mamma, och den satanistiska kult hon tydligen var med i, hade utsatt Michelle för rituella satanistiska övergrepp under ett års tid. Utan att gå in på för många obehagliga detaljer; den här boken är kokos-bananas och full av konspirationsteorier.
ANYWAY, Pazder myntade uttrycket ”Satanic Ritual Abuse” (eller SRA, som jag kommer skriva från och med nu) – vilket var ett begrepp som sedan användes i tusentals utredningar och rättsfall som handlade om både mord och övergrepp på barn och kvinnor.
Det som verkligen etablerade SRA och som fick the satanic panic att få fäste i USA var rättsfallet ”The McMartin Preschool trial”. För att göra en lång historia kort så började det med att ett barns mamma anklagade en anställd vid McMartin Preschool för att ha förgripit sig på hennes son. Detta ledde till en polisutredning där polisen skickade ut brev till flera hundra föräldrar som hade barn som gick, eller hade gått, på förskolan och bad dem fråga ut barnen om de själva blivit utsatta för något eller varit vittnen till att något hänt. Brevet resulterade i att en väldigt omstridd barnpsykolog (Kee MacFarlane) höll intervjuer med flera hundra barn, där hon till slut konstaterade att 360 av dem (i stort sett alla hon hade intervjuat) hade utsatts för övergrepp. Hennes metoder har senare starkt kritiserats av ledande psykologer i fältet, då hon bland annat använde sig av en belönings/straff-teknik som fick barnen till att bekräfta de ledande frågor hon ställde till dem.
Var kommer då SRA in i den här historien? Jo, i flera av Kee MacFarlanes intervjuer med barnen berättade de om att den misstänkte förövaren hade flugit (inte med SAS alltså, utan som Superman), att de hade flugit i luftballong, att de tagits med ned i underjordiska tunnlar under förskolan, att barn ska ha spolats ned i toaletten vilket fört dem till hemliga rum i en källare etc. Övergreppen ska också ha karaktäriserats av så kallade rituella inslag. Lawrence Pazder anlitades som konsult under rättegången och Michelle Smith ska tydligen ha träffat flera av föräldrarna under tiden rättegången pågick, vilket tros ha påverkat deras vittnesmål.
Rättegången mot de åtalade (mannen som först anklagades, samt övrig personal som drev förskolan) pågick i hela sex år (1984-90). När rättegången äntligen var färdig hade samtliga åtalade friats och rättegångskostnaderna uppgavs vara de högsta i amerikansk historia.
Lawrence Pazder hann ställa upp som ”expert” i fler än tusen rättegångar och utredningar under 80-talet. Han och Michelle Smith var otroligt aktiva och höll i tillägg föreläsningar och tränade poliser i hur de skulle upptäcka spår av SRA. Många poliser och utredare i USA på 80-talet använde ”Michelle Remembers” närmast som en manual för hur övergrepp mot barn utfördes. Sakta med säkert inarbetades SRA till att bli ett standardbegrepp i våldsbrotts- och mordutredningar, speciellt när det gällde brott mot barn. The Satanic Panic var ett faktum. Djävulsdyrkare fanns nu i vartenda grannskap. Till och med brädspelet Dungeons and Dragons fick ta en smäll, då det påstods vara en inkörsport till satanism.
Vid det här laget började flera uppmärksammade SRA-rättsfall synas i media, ni har ju tex garanterat hört om The West Memphis Three (vilka jag är övertygad om att det kommer dyka upp egna inlägg om här i bloggen)? Tre tonåringar dömdes till fängelse för mord på tre små pojkar, trots att bevisen talade mot att det var de som hade gjort det. Kort sammanfattat så dömdes de för att de inte passade in i normen, klädde sig i svart och påstods dyrka satan.
I resten av världen var the satanic panic ett något försenat fenomen, det spelades ut huvudsakligen under 90-talet istället. I Sverige hade vi tex Södertäljefallet i 1992, där en pappa dömdes till fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter. Efter avslutad rättegång började polisen i Stockholm med en separat utredning (Stockholmsutredningen) baserad på flickans vittnesmål om ett utbrett nätverk som hennes pappa var en del av, där personer som köpte och sålde barn ingick och där mord hade begåtts. Flickan berättade bland annat om seanser hon tvingats var med på där man drack blod och slet hjärtat ut ur kroppen på offer. Hennes berättelser var väldigt detaljerade och hon pekade ut flera platser där detta skulle ha pågått och där kroppar begravts. Här är det väldigt viktigt att påpeka att trots att man i Stockholmsutredningen aldrig hittade några som helst bevis på att barn mördats eller att det fanns platser där barn offrats, trots omfattande undersökningar och utgrävningar, så fanns det faktiskt rättsmedicinska bevis som stödde att pappan förgripit sig på sin dotter. Stockholmsutredningen ledde alltså inte till någonting konkret och pappan förblev inlåst. Jag tänker inte börja spekulera här i varför flickan berättade det som hon gjorde, men hon var uppenbarligen ett offer för övergrepp (vilket hovrätten slog fast när föräldrarna begärde resning i och med Stockholmsutredningen) och som sådan var hon antagligen även traumatiserad. För den som är intresserad finns det en P3 dokumentär om saken.
OK, så HUR kunde det bli så här??? Det finns så klart inte ett enkelt svar på det, men bidragande faktorer kan vara:
- Synen på övergrepp mot barn förändrades under 70- och 80-talet, dvs de började tas på allvar och sopades inte under mattan längre, vilket ledde till att folk faktiskt upptäckte hur vanligt det var med olika sorters övergrepp mot barn.
- Detta kunde ju så klart inte bara accepteras, utan skulle helst bortförklaras med att det var MONSTER som gjorde detta (låter det bekant, ref all annan retorik kring sexuella övergrepp?), ergo måste ju djävulen vara inblandad på ett eller annat sätt.
- För nyhetsprogram och talk shows var SRA underhållnings-GULD, vilket ledde till att det blev ett väldigt känt begrepp och att det uppstod masshysteri. Till och med Oprah gjorde program om SRA.
Vad kan vi lära oss av detta? Kanske att det är så som vi påpekat i flera andra inlägg här i Le Blogg; de allra, allra flesta mord och övergrepp begås inte av monster, djävulsdyrkare eller andra creatures of the night, de begås av personer som vi lever med, umgås med, bor granne med, jobbar med och så vidare. Av något märkligt skäl verkar det vara svårare att acceptera det, än att det skulle finnas ett enormt nätverk av folk som dricker blod och gör människooffer på altare.
MÖRDERIER 
3 reaktioner till “Satanic Panic – vad är det egentligen??”