EAR/ONS #7: ny fantombild och kanske ett telefonsamtal 2017.

Det här är en del i serien om East Area Rapist aka Original Night Stalker. Alla delar kan hittas i kategorin EAR/ONS. 

Fantombilden

Om 6 dagar kommer ytterligare en tv-serie om det här fallet (jag tänkte här göra en jättetråkig ordvits om att det här cold caset är on fire, men för allas trevnad så släpper vi det). Den här gången är det CNN som proddar och det förväntas dyka upp ännu mer ny information.

Men! Redan nu har en ny fantombild släppts i samband med detta. Vill ni se den? HÄR ÄR DEN (blunda annars eller nå):

Den ska vara från La Riviera 1976 (ett område som ligger i direkt anslutning med Rancho Cordova västerut) och möjligtvis i samband med attack #7.

Obs obs det finns ju bara en bild som vi vet föreställer EARONS (den med stirriga ögon och öppen mask) och inte en person som uppträtt misstänkt i samband med en attack – samma gäller här.

På två timmar verkar sleuths ha enats om att den får namnet Jake Gyllenhaal. Och Jake kan möjligtvis vara en genomarbetad version av en mindre känd fantombild:

Från attack #7 finns även den här fantombilden som föreställer en misstänkt person som tog bussen från Carmichael (där attacken skedde) och sa att han bodde på La Riviera (ja den infon är väl antagligen bs dock):

När vi ändå har fantombilder på tråden så tänkte jag visa ytterligare en med kort och mörkare hår så ni inte får en chock och ramlar av stolen. Den här kallas Bill Mumy och är en man som sågs lämna området efter attack #24 – det står även en note ”BLND” som kanske kan indikera att han ska vara med blond (vilket kanske även gäller andra fantombilder):

Något som ofta nämns i beskrivningen av misstänkta personer i samband med EARONS-attacker är trötta och sjuka ögon.

Namnet kommer ifrån att detta är Bill Mumy (för oss som har brister när det kommer till amerikansk kultur):

Och håll i er för här kommer dålig bildkvalla och 2 cm stor bild, men den ”nya” fantombilden påminner även om den här som ett vittne vid Maggioremorden ska ha tagit fram:

Det är ju störigt att inte ens veta hur han ser ut. Inte ens hårfärg. Men i första inlägget i den här bloggserien finns de fantombilder som FBI skattar högst.

Och sista ba som publicerades 1975 – ett år innan East Area Rapist första kända attack, i Rancho Cordova:

Telefonsamtal 2017

Jag håller på att knåpa på ett inlägg där jag försöker samla EAR/ONS korrespondens (brev, dikter, knäppa grejer, telefonsamtal) men det tog hundra år så jag släpper det här nu: förra veckan på kvinnodagen publicerades en intervju med en av kvinnorna som blivit våldtagen av East Area Rapist: Jane Carson, som blev utsatt för den femte attacken.

I intervjun kommer hon med ny information om att hon tror att EAR/ONS ringde henne år 2017. En dag ringde det tre gånger. Samtalen var tysta, men hon kände att det var någon där som lyssnade från andra sidan. Och hon kände på sig att det var hennes våldtäktsman. Dagen efter ringde det två gånger.

En känsla är ju såklart svår att bevisa, men det säger kanske något om den otrygghet han fortsätter sprida oavsett om det han, ett tekniskt fel, en busringning eller ett scamstamtal. Varje gång det ringer, varje dag. Varje rygg kan vara hans. Precis som han gjorde för 40 år sedan när han stal ett foto ur ett album som man inte skulle märka på veckor eller tog ens körkort så man måste lösa ut ett nytt.

Det som talar för att det skulle vara han är att samtalet kom relativt kort efter att FBI gått ut med informationen om att de startar en task force och ger en summa på $50,000 till den som kan ge ett tips som leder till gripande. Innan dess hade man inte hört ifrån honom (om det nu är han obs obs) sedan 2001, vilket var kort efter det blev känt att EAR och ONS är samma förövare efter en DNA-träff.

Jane är framstående (samt enastående) i jakten på honom. Hon har gått ut i media, skrivit en bok, håller seminarium och hon säger att hon varken bär skam eller skuld.

Hon har förlåtit honom för att han kom in 06:30 en morgon när hon låg i sin säng och gosade med sin treåriga son och stal hennes känsla av frid och trygghet, för att han fick henne att känna rädsla för både sitt eget och sin sons liv. Men fortfarande idag ber hon varje natt att slippa drömma om honom eller vad han utsatte henne för.

Hon både kämpar för att uppmärksamma det här fallet så det kan få en lösning och för andra som utsatts för våldtäkt. Får sånt rys när hon berättar om hur hon hoppas MeToo-rörelsen ska förändra synen på sexuellt våld. Hur hon hoppas att hennes våldtäktsman ska ställas inför rätta och hur hon ska stå i solidaritet med dussintals av hans andra överlevande offer, varav många aldrig har berättat sin historia tidigare.

Hela artikeln finns här.

Jag håller också på att läsa Michelle McNamaras bok om fallet atm. Hon gjorde crazy research, men dog 2016 innan hon hann skriva klart sin bok. Nu är den färdigställd och det är ba så härligt med female gaze. Thx God 4 women.

Annons