Tv-serier om mördare, det här är ett inlägg till er om vad ni måste sluta med. Enligt mig.

Måste förtydliga att jag blott är en enkel människa. Ingen professur. Ida på Mörderier är min enda tyngd i det här försöket i att förändra en hel bransch. Men jag har ju rätt, eller hur?! För lyssna:

Igår började jag se på La Mante.
En fransk crimeserie som finns på Netflix.
Jag såg exakt 20:35 av första avsnittet innan jag ba ”WraaaGHHHGGH varför gör ni såhär för!?”
Jag är så less på spektakulära dramatiska mord?!
Som t ex ett mordoffer som hade blivit helt och hållet halshuggen. Offensivt styckad alltså.
Ett styckmord som inte handlar om transport eller att försvåra identifiering. Eftersom kroppen ligger prick där bredvid.
Det gör huvudet också. Men liksom uppställt som en dekor. Välplacerat på ett onaturligt sätt.
Och så är offret kastrerat.
En annan kropp hittas hängande upp och ner i ett träd i typ en.. puppa?
Also: mördaren dödade efter tema.
TEMA!??!?!?!?!?
Hon bestraffar män som har varit dåliga pappor.
Som typ Jigsaw i Saw eller vad som känns som alla mördare i Bron.
”Du uppskattade inte att leva så nu vaknar du upp med en dödlig tandställning runt huvudet”.
Det är Saw alltså. Med tandställningen.
Jag kan inte komma på ett enda riktigt fall där någon har mördat sensationsartat på tema.
INTE. ETT. ENDA.
Inte ens när man gör tekakor av andra personer.
Vi har pratat om det här förut.
ZzzzzzZzzzzzzzz.
Hitta på något nytt!!!!!11
Jag är inte den som är den. Så jag har även lite uppslag till er tv-industrin, som ni kan gå vidare med istället:
T ex så såg jag istället dokumentären Ted Bundy – in his own words. Han berättar om sina mord bara några dagar innan han ska avrättas.
Och jag blir verkligen sååå förvånad och ändå kanske till och med *shaken* när han berättar om sin egen reaktion efter mordet på Georgeann Hawkins. Hans sjätte kända mord. Inte första. Antagligen finns det även ännu fler tidigare offer som han inte erkänt sig skyldig till, åtminstone är det en populär teori.
Han säger att han blev livrädd. För vad han har gjort.
Han kastar saker överallt i panik. Allt han har i bilen.
Han åker längs vägen och kastar ut det genom fönstret. I panik. Ren skräck.
Några dagar senare blir han irriterad på att han måste köpa nya handklovar för att han kastade dem.
När han samlat sig åker han tillbaka till platsen och plockar upp sina saker i närheten av kroppen. De saker han hittar.
Av alla mördare så känns ju Ted Bundy den som verkligen inte hymlar med att han gillar att mörda.
Sen är han ju en textbook sociopath så man vet inte vad som är sant.
Och jaa hans mord kanske var sådär dramatiska: nekrofil, åt deras kött, hade huvuden i sitt hem som souvenir. Men det handlade inte om att mörda på *tema* utan om att han vill äga sina offer. Och minnas vad han hade gjort.
“When you work hard to do something right, you don’t want to forget it.”
Han berättar om hur han fick ett *guldläge* att mörda en vacker vandrare som han bjudit in till sin stuga, men lät bli. För han var inte i sin mördarfas. Han var i en fas där han ”lovade sig själv att han aldrig någonsin aldrig aldrig aldrig skulle göra om det, han skulle aldrig låta sig dras med av sina drifter”.
När han är i mordfasen dras han ändå och överlägger med sig själv.
Han lurar med en tjej preciiiiis på samma sätt som han lurar med Georgeann Hawkins, som en man på kryckor som behöver bärhjälp.
Men låter henne gå. Tackar för hjälpen.
Det kanske man kan göra något på? Vad vet jag?
Jag vet däremot att jag tycker det är töntigt med sensationsartad dramatik när det kommer till mord.
Eller trött kanske är ett bättre ord. Trött är jag.