Om Game of Thrones och Paradise Hotel har lärt mig att man aldrig kan lita på någon, så har true crime-genren lärt mig att även oskyldiga kan hamna i fängelse i örti år.
När jag för några månader sedan lyssnade på de första avsnitten av Serial säsong ett fick jag för mig att jag konstant skulle skicka meddelanden till olika personer med information om vad jag gjorde under dagen (okej det var bara en som fick alla meddelanden, ville försköna sanningen ang vad jag utsätter min man för). En förebyggande grej bara. Så när någon i framtiden plötsligt griper mig och vill att jag ska redogöra för en exakt kvart för sju veckor sedan så kan jag bara kolla upp det lite smidigt och ba ”jag letade efter julpynt på rea inne på Åhlens och hade en lite för varm jacka på mig”.
Frisläppt. BOOM!
Den här idéen höll ju inte. Förutom när jag precis nyss tvångsaktigligen berättade för min make vad jag gör (har mensvärk, i sängen, det är därför min mobil har varit uppkopplad mot samma mast i hundra år, polisen!! Köp också med choklad och balsam).
Nu är jag tyvärr rädd att jag satt mig i en ännu sämre position, i och med den här bloggen. Jag kan redan nu höra nyhetsankarets röst som ba ”kvinna döms för mord, hon har öppet på Internet uttryckt sitt intresse för dödande”.
Ps. Det var kul med knivskadan igår på Bron! Inte själva skadan alltså (gud, polisen, lugna dig) utan att den dök upp igen och knöt ihop säcken så fint.
Ps 2. Bilden ovan utan huvud föreställer suffragetten Lucy Burns som tillsammans med Alice Paul bildade The National Woman’s Party (NWP). Såhär ser hon ut med huvud:
Bild: Wikimedia
Mvh Ida
MÖRDERIER 